Det där med att det är tyst!

 

 

.

.

Alltså.

.

Det är så tyst i hallen om morgnarna när inte underbaringarna är hemma.

Det är en konstig tystnad om egentligen betyder så mycket mer än att det just bara är tyst.

Är Ni med mig?

.

Igår körde jag underbaringarna till Halvvägs för de ska besöka sin far ett par dagar.

Å känslan att komma hem utan dem, öppna dörren och få gå först in i den tomma lägenheten känns alltid lika konstig.

Men.

Det fascinerande är ändå att det alltid känns som att de är hemma fastän de inte är det.

För överallt gör de sig påminda på precis alla tänkbara sätt.

Det kan vara i form an en halväten ostmacka som jag hittar under skrivbordet (!!!),

små bilar som dyker upp på de mest intresanta ställen (hittade två i kylskåpet när jag kom hem igår kväll) och allt annat som tillhör dem.

Å så trampar jag på en legobit (ouch) och kan inte annat än le för jag är sååå nära att ropa efter dem.

.

För det är så det är.

De skulle kunna befinna sig på andra sidan jordklotet men ändå så känns de alltid nära mig.

För de är ju alltid med mig.

I tanke och hjärta.

I sinne och själ.

Å jag antar.

 Att det är det som är, att älska någon mer än livet.

.

Mina underbaringar.

Mina liv.

Mina hjärtan.

.

KRAM

.

// Inredningsfrun