Det där med att haft de bästa av helger!

        

Familj, släkt och vänner kring bordet.

Kärlek deluxe kallas det!!!

.

.

Alltså.

.

Jag vet inte riktigt vad jag ska börja.

För.

Jag sitter här framför dator som så många gånger förr,

med huvudet sprängfullt av tankar om allt och ingenting i allmänhet

och med hjärtat fullt av bomull i synnerhet.

Jag har haft en sådan fin helg, på så många sätt.

Men.

Det blir svårt att precisera och få ut ord

som jag inte ens vet om jag har haft tillräckligt länge i kroppen för att yttra.

Ord som känns nya och aldrig tidigare änvända,

fastän jag skrivit och sagt dem förr.

Lite så.

. 

Å hade jag låtit hjärtats röst tala genom mina fingrar,

 hade denna text blivit något helt annat än vad jag formar den till just nu.

För.

Var sak har sin tid.

Vi kan ju faktiskt känna gårdagens känsla i kropp och själ,

men vi kan bara ha en förnimmelse av morgondagen och vad som kanske komma skall.

Å jag tänker stilla.

Att man ju liksom inte kan sluta korsa och försöka gå över vägen,

bara för att man en gång blivit påkörd.

Man måste ju våga ta klivet ut, igen.

Å så klart att man då ser sig åt båda hållen både en och sjuttioffem gånger,

innan man sakta och på vingliga ben

tar de första stapplande stegen ut på vägen igen,

redo att gå över till andra sidan och gå mot ett nytt håll.

Å jag antar också att det är därför Moder Jord har skapat det där med vänner.

För att man aldrig ska behöva stå där ensam vid vägkanten efter att blivit påkörd.

För det är vännerna som sträcker fram handen,

håller ett fast tag under din arm och finns där vid din sida,

för att man ska våga ta steget ut 

och våga korsa de där attans vägen igen.

Det är vännerna som följer en hela vägen över när man själv vill backa tillbaka

och inte vågar riskera att bli påkörd igen.

Det är vännerna som får en att våga känna att

det faktiskt är värt det.

Att våga igen.

.

Så.

.

Jag låter hjärtats ord vila en stund.

Få sätta sig.

Få känna efter.

Får se om de ska skyddas eller om de ska släppas fria.

Jag har liksom ingen brådska.

Jag lever bara här och nu.

.

Tills dess låter jag denna text gå i tacksamhetens tecken

och understryker det fina med det där med att ha vänner som gör att hjärtat känns fullt av mjuk bomull

och som jag vet alltid skulle stå där vid vägkanten för att hjälpa mig över.

.

Å det.

Det är banne mig den bästa av känslor.

.

Nu, badda febervarm undebarings panna. Snart, få en stunds sömn.

.

KRAM

.

// Inredningsfrun

.

.

Pssssssssssst…. TACK alla Ni som gjort min helg till en av de finaste på länge.

Varmt om hjärtat är jag.

Ända in dit jag inte släpper in någon.