Det där med knölen!

.

.

.

Alltså.

.

För dryga månaden fann jag en knöl i mitt bröst.

Ni som känner mig privat vet att jag i princip aldrig går till doktorn utan låter alltid kroppen ”läka ut” själv.

Å det gör den oftast.

.

Men.

.

En knöl är en knöl är en knöl

och

RING!!! sa mor.

.

Så.

.

 Jag fick tid hos doktor

som därefter remitterade mig in till radiologiska för mammografi som kompletterades och ultraljud.

Jag var där igår.

.

Tiden som gått från ”den-här-har-inte-funnits-här-innan” till remissen

har legat och skavt i mitt bakhuvud likt en vass sten i skon.

Trots att jag är realist och vet att jag inte tillhör riksgruppen för bröstcancer

och trots att jag bestämde mig för att knölen just bara skulle vara en knöl,

har vetskapen om något ovälkommet i min kropp sugit kraft och energi från mig.

Som den fristående mama jag är har min rädsla varit att inte kunna finnas där för mina små

om knölen visats sig vara mer än bara en knöl.

Jag var aldrig rädd för knölen eller vad den kunde innebära.

Istället vände jag den till att ge mig energi när energitjuvar och situationer gör livet lite mer… intressant.

Då klämde jag på den och kände att den gav mig fokus på det viktiga i livet.

Som en liten reminder på vart och på vilka jag väljer att lägga min energi på.

.

Iallafall.

.

När jag igår lämnade besöksrummet uppe på radiologiska,

(efter ”hur-mycket-kan-man-klämma-ihop-en-långtutt”, tutt-selfies och komplettering av ultraljud)

 med informationen att knölen var en ofarlig cysta

och mötte min medsyster som väntade på mig ute i besökssoffan,

släppte allt.

Oron rann av mig och tacksamheten sköljde över mig.

.

För.

.

Livet är en gåva.

 Alla går igenom saker som vi andra inte har en aning om.

Alla människor krigar mot något på ett eller annat sätt.

Var därför inte så snabb på att dömma och kritisera.

Var inte arg och bitter.

Var snäll.

Hata mindre och älska mer.

Å känn för tusan igenom era bröst!!!

.

KRAM

.

// Inredningsfrun och lättad