![[i huvudet på] marika axén](https://defaultcustomheadersdata.files.wordpress.com/2016/07/blur.jpg?resize=1200,280)
Barnen. Alltet.
.
.
Alltså.
.
Igår var en sådan dag,
då hjärtat fullständigt försökte att slå sig ut ur min bröstkorg.
När hjärtat slår så hårt,
att det känns som att någonting inom mig ska gå sönder.
När adrenalinet pumpar och gör handflatorna alldeles svettiga
och när modersinstinkten fullständigt sprutar
ut ur varje liten ursinnig por i kroppen.
När frustrationen och den totala maktlösheten är ett faktum
och man står som fastfrusen
till siluetten av två små underbaringar i en bil
som försvinner till ljudet av allt för snabba däck mot asfalten
på gatan där vi bor.
När åsikterna går brett isär om vad som är bäst för dem.
Vad som blir bästa här och nu och i det långa loppet.
Då.
Blir tomheten och maktlösheten extra påtaglig.
.
Å jag blir trött.
Blir alltid så trött.
Att ”jaget” kommer före det enda viktiga.
Å att det enda som borde vara det viktiga,
inte alltid prioriteras.
.
För.
.
Barn är en gåva.
Ett mirakel.
Barn har inte bett om att bli födda och
de har inte valt sina föräldrar själva.
Det är vi som ska vara deras trygga hamn, deras stöd, tröst och villkorslösa kärlek.
Det är vi som ska sätta gränser, förbereda dem för livet och vara goda förebilder.
Å där vet-i-tusan vad det är som går fel, så ofta.
När inte barnet prioriteras.
Utan när den vuxna människans ego och ”jag-jag-JAG” är det viktiga
och ”MINA-behov-går-först”.
Då.
Blir. Jag. Trött.
.
För.
Vi får ett liv att förvalta här på jorden.
När vi får barn får vi faktiskt fler liv att förvalta.
Å det är faderullan i mig helt jäkla fantastiskt!!
.
KRAM
♥
// Inredningsfrun
.
.
Psssssssssssst…………Nu vill jag bara poängtera och understryka
att mina tankar kring detta med barn och vuxnas ego
är en reflektion som jag baserat på vuxna människor som jag mött eller känt.
Jag vill på inget sätt peka ut någon
utan enbart beskriva min känsla.
[i huvudet på] marika axén 
Du är fantastisk med orden! Du skriver så talande och med sån känsla och ofta med hög igenkänningsfaktor. Är själv separerad med 2 barn och den känslan du förmedlar känner jag igen alltför väl… Styrkekramar från en likasinnad
GillaGilla
Kämpa Marika ❤️
GillaGilla
Så sant! Känner så innerligt med dig. Detta EGO…. När det är barnen vi satt till världen.
Hälsningar med värme från mej – dej. Fortsätt att ge allt det du ger!
// Åse
GillaGilla
Hej! Har läst din blogg dagligen i ca 5 år. Kul, varierande och tänkvärt och jag älskar att du förnyar och inreder med små medel. När vi separerade visste jag att barnen inte prioriterades av sin pappa eftersom det var jag som gjorde allt med barnen. Därför stred jag för att boendet skulle vara hos mig och varannan helg fick de umgås med sin pappa. Det har varit jobbigt utan ett eget vuxet liv och jag fick strida mot socialkontoret men det är jag glad för idag. Vissa är helt enkelt inte värda sina barn. Nu 7 år senare väljer de två äldsta att träffa sin pappa sporadiskt 1-3 tillfällen/månad (typ middag) fast han bor på gångavstånd och det tycker jag säger allt. Kram på dig! /Lena
GillaGilla
Kraaaam! ❤️❤️❤️❤️❤️
GillaGilla
Men åh så fint skrivet… Har läst texten 3 gånger o en tår trillade
Ner från min kind. Ska skriva ut o hänga på kylskåpet.
Du satte precis ord på känslan som slår mig näst intill dagligen.
GillaGilla
Denna kännsla du beskriver är så hemsk. Förstår din frustration och du beskriver det så bra .
All styrka till dig tjejen.
kram
GillaGilla