Det där med slottet och tankarna!

Alltså.

Jag överdriver inte ens det minsta om jag säger att jag aldrig slutar att fascineras av slottet i min vackra hemstad – Kalmar. De senaste två åren har jag, utan att överdriva även här, passerat slottet i snitt en gång om dagen.

För visst är jag vanemänniska av rang, men slottet passerar jag för att det ger mig lugn och perspektiv. Som om att jag påminns om min existens här och nu, att livet passerar fort, fort och att dåtiden gör sig påmind i form av detta magnifikt slott. Den tillåter mig att förnimma historiens vindslag i min vardag. Hur livet en gång har pågått, även utan min existens här på jorden. Å då får jag ett större perspektiv på mig, på mina tankar, min ångest och varför i herrans namn jag ibland förstorar upp saker så till den milda grad.

Slottet får mig att sätta mina egna tankars storhet i huvudet, i relation till tiden. Att jag de facto ”bara” är jag. Å därför är det inte rimligt att låta negativa tankar få så stort utrymme i mitt huvud. Varför låter jag mig själv ge dessa tankar utrymme? Jag bestämmer själv! Jag äger min tanke, inte tvärtom. Min tanke är bara en liten, liten tanke i det större perspektivet som vi kallar nuet. Å sätter jag min lilla, lilla tanke i perspektiv till dået och hur många tankar, människor som passerat här på jorden tills den dagen jag föddes, tja…. då känns genast den där negativa tanken ganska fjuttig och onödig.

Slotten gör liksom sitt, att desarmera min negativa tanke åt mig. Å får mig att inse att jag och min existens i detta jordeliv är så kort, att det enbart är urbota dumt att kasta bort på negativa tankar om mig själv.

Så.

Jag tycker om att stanna till där vid slottet. Insupa känslan och de otroliga energierna som är där. Igår tog jag med V och kejsaren. För. Delat lyckorus blir dubbelt lyckorus.

♥♥♥

KRAM

♥♥♥

// Inredningsfrun

Författare: Marika

Välkommen till min feelgood-eller-feel-precis-vad-du-vill-blogg! Jag som skriver är obotlig inredningsnörd, en smula inredningsstörd, en obotlig optimist realist, hon som vågade hoppa, som vågade falla och hon plocka upp sig själv igen. Jag känner för mycket hela tiden och stolt HSP-are, mor till fyra underbaringar, sambo och fästmö med en förkärlek till livets djup och vardagspsykologi. Lever efter "Ibland måste man trampa runt i bajsträsket ett tag, innan man når Rivieran!" och det är dumt att inte våga chansa. Så luta dig tillbaka och låt dig inspireras eller konfunderas av mina bilder och texter. Varmt välkommen! KRAM //Marika Visa alla inlägg av Marika