Det där med ansvar!

Alltså.

Nu kommer ett sådant där inlägg som jag bara måste får ur mig. Å det handlar om ansvar. Att ta ansvar. Hur viktigt det är i precis alla kategorier. Å där finns det alltid en massa att jobba med. För.

Hur gärna man än vill skylla ifrån sig och lägga ansvaret på någon annan, har man i nästan alla lägen vääääldigt stort ansvar själv. Men det vill eller orkar man inte se eller ta tag i. Det är lättare att skylla ifrån sig. Jag skulle kunna dra paralleller till hur många olika saker eller diskussioner som helst, men väljer att prata om ansvar när det kommer till mig själv, mitt välmående (eller icke välmående) och vad jag gör för att förändra min situation.För.

Ni är många som frågar hur jag tog mig upp igen efter fallet. Å det finns faktiskt inget enkelt och endimensionellt svar på det.

Men.

En grundsten är att jag lovade mig själv, dyrt och heligt, där på botten av evigheten, att jag skulle göra allt i min makt att aldrigaldrigaldrig  må så dåligt igen. Jag tog ansvar för mitt icke-välmående och därmed också mitt eget välmående. Jag bestämde mig. Jag ansvarar för mig! Ingen annan.

För.

När allt kommer till kritan så handlar välmående om vad du säger till dig själv, hur du talar till dig själv i ditt huvud. Det har jag lärt mig! Å det viktigaste av allt, som jag fortfarande jobbar med VARJE dag är, att jag äger min tanke, inte tanken som äger mig.

Lättare sagt än gjort! tänker ni kanske nu. Å visst. Så är det. Jag säger inte att det är lätt att ta sig ur ett icke-välmående eller en utmattningsdepression. Inte alls. Man behöver proffshjälp. Punkt.

Vad jag däremot säger är att bara jag själv kan ansvara för att jag tar till mig hjälpen, lyssnar på vad läkare, anhörig, någon med erfarenhet eller vad böckerna berättar för mig. Det är mitt ansvar! Å där behöver man hjälp och stöttning så klart, bomullen, som finns där och ser och känner in en. Men ansvaret är mitt, varje dag.

Du kan sätta fram en tallrik och bestick till någon som inte förmår att äta. Du kan till och med be personen gapa och föra maten till dess mun. Men tugga maten, måste personen själv göra. Man kan aldrig tugga och svälja åt en annan människa. Det måste personen vilja själv.

Är ni med mig?!?!

Så.

Din tanke till dig själv, i precis allt och hela tiden, är det viktigaste. Hur dåligt mår jag idag?!? Hur ont har jag idag? Om jag tänker på ångesten och är rädd för den, blir den då värre? Om din tanke är att du idag mår skit eller har ont, allt känns mörkt och tungt, vad ska jag då göra för att känna mig bättre. Ta en promenad? Simma ett par längder i simhallen? Plantera blommor? Om du tänker på att mår dåligt eller har ont mår du bara mer dåligt och får mer ont och den negativa spiralen är igång. Tänk istället på vad som får dig andas lättare om som gör hjärtat mindre tungt.

Så. Vad vill jag då ha sagt med detta utan att ni tycker att jag på något sätt dömer eller pekpinnar och ”det är minsann inte så himla lätt…..”. Jo.

Summan av kardemumman är att jag kan inte skylla på något eller någon för att jag mår dåligt. Att tänka ”om bara chefen gett mig den där löneförhöjningen” eller ”om jag bara hade ett finare hus och mer pengar”, ”om bara ex-maken inte alltid glömmer att….”, etc, etc  ökar bara stresspåslag och icke-välmåendekänslor. Välj din tanke noga och ansvara själv för hur du bemöter jobbiga situationer. Förträng inte känslan, känn den och acceptera den och därefter får du fundera på vad du själv kan påverka eller inte kan påverka. Kan du påverka din ex-make!??! Troligtvis inte, har du inte kunnat göra det när ni var gifta så är det väl nästintill omöjligt att göra det när ni inte är det. Kategoriera vad du kan påverka, vad du delvis kan påverka och vad du inte kan på verka. Å så fokar du på det. Kan jag påverka detta?!? Nä. Då väljer jag att fokusera på det jag kan påverka.

 Jag ansvarar för mitt välmående. Jag ansvarar för min tanke. Jag ansvarar för mig.

Det, mina vänner, är en av anledningarna varför jag idag befinner mig på väg upp och inte ligger kvar på botten. Ansvar.

KRAM

// Inredningsfrun

Författare: Marika

Välkommen till min feelgood-eller-feel-precis-vad-du-vill-blogg! Jag som skriver är obotlig inredningsnörd, en smula inredningsstörd, en obotlig optimist realist, hon som vågade hoppa, som vågade falla och hon plocka upp sig själv igen. Jag känner för mycket hela tiden och stolt HSP-are, mor till fyra underbaringar, sambo och fästmö med en förkärlek till livets djup och vardagspsykologi. Lever efter "Ibland måste man trampa runt i bajsträsket ett tag, innan man når Rivieran!" och det är dumt att inte våga chansa. Så luta dig tillbaka och låt dig inspireras eller konfunderas av mina bilder och texter. Varmt välkommen! KRAM //Marika Visa alla inlägg av Marika