Alltså.
Det har väl tagit mig en sisådär 37 år att förstå vitsen med en kalender. Å tro mig, jag ha gjort mina försök att ryckas med i den där kalender-hysterin som tenderar att urarta där någonstans i slutet av december, början januari varje år. Alla som jag känner älskar sina kalendrar och att fylla i och markera med olika färger och skriva snyggt och prydligt, ordning och reda, pengar på fredag.Å jag då!?! Jag har nog köpt och fått (min käre mor gav liksom aldrig upp hoppet) en väldans massa kalendrar och är alltid relativt ambitiös tills mitten av januari. Då tappar jag suget. Har liksom inte förstått vitsen när jag ändå har allt i huvudet.
Men.
Efter det där bomfallerallanlejmedhuvudetföre förra året, är minnet det som har tagit mest stryk. Jag måste helt enkelt skriva ner, allt! Å post-it-lapp-systemet som jag började med funkar inte i takt med mer att göra och mer att komma ihåg.Så.
När årets första julklapp dök upp i brevlådan häromdagen, var det minsann en liten tår som rulla ner från min kind. Inte bara bara av glädje över att det minsann ska bli ordning och reda på mig nu inför 2018, utan även för att det finns så varma människor som lägger märke till små detaljer och ger av sig själva för att glädja någon annan.
TACK Bodil för presenten! Jag har redan börjat fylla i alla superlivsviktiga saker i den :).
Nu, hångla kudden. Snart, sova gott.
KRAM
// Inredningsfrun
Psssssssssssst….. Daily Journal från Frankie Magazine hittar ni HÄR.