Det där med att firat med kärlekskramp!

Alltså.

Jag är en sucker för traditioner. Alla slags traditioner egentligen, både stora som små. Å en av de senaste årens traditioner är nationaldagsfirandet hos svärisarna. Det är tredje året nu som vi och mina päron samlas hemma hos Vs föräldrar. Där vankas det alltid bubbel för att fira vårt vackra land, en massa god mat, spel och lek (blodigt allvar dock… iallafall för vissa av oss…. host, host host…..) och min mors ljuva crisptårta till kaffet. En väldans trevlig tradition i precis alla bemärkelser.Från att varit en smula kyligt och blåsigt under dagen (man har ju blivit bortskämd med tropisk värme ett par veckor nu) så bröt solen till sist igenom. Ljuvligt! Där och då slår det mig, som en mental käftsmäll, att mina små underbaringar har blivit stora!!! Kärleken börjar banka i bröstet som om den behöver bryta sig ut. De sedan länge numera accepterade tårarna som alltid kommer när hjärtat säger sitt, bränner i tårkanalerna och jag går undan en stund för att andas in och ut all kärlek innan för bröstbenet. För det är  så det känns att nästan älska halvt ihjäl sig. Det gör ont, fast på livets egna, speciella sätt!Att känna in sig själv och acceptera allt vad det innebär, är den viktigaste kärlek som jag behöver bemästra. All annan kärlek pockar ändå alltid på inombords, redo att explodera i oceaner av oändlig kärlek. Jag älskar nästan alltid för mycket. Så att det gör ont. Å jag letar ständigt efter balansen i mitt starksköra, högsensitiva jag. Det är därför jag behöver ensam-andas, det är livsviktigt för mig. Att kunna gå undan en stund, bara vara. Jag har gjort det sedan jag var liten, stängt in mig, velat vara själv. Mina egna känslor och tankar har varit tillräckliga för mig att hantera utan att behöva analysera någon annans.Så. Jag smyger undan en stund och ställer mig i skuggan av den prunknande rosenbusken bakom huset, där vi nyss kastade pil. Jag andas, låter tårarna bränna klart. Låter kärlekskrampen i bröstet får mjukna och stilla sig. Det tog mig 38 år att förstå, hur jag ska förstå mig själv. Att det är ok att gå undan ibland och samla in och ihop alla utspridda känslor. Återsamla sin kärlekstrupp i bröstet igen.

Tänk ändå vilken tur att jag kom på det nu! Livet har ju precis börjat!

KRAM

// Inredningsfrun

Författare: Marika

Välkommen till min feelgood-eller-feel-precis-vad-du-vill-blogg! Jag som skriver är obotlig inredningsnörd, en smula inredningsstörd, en obotlig optimist realist, hon som vågade hoppa, som vågade falla och hon plocka upp sig själv igen. Jag känner för mycket hela tiden och stolt HSP-are, mor till fyra underbaringar, sambo och fästmö med en förkärlek till livets djup och vardagspsykologi. Lever efter "Ibland måste man trampa runt i bajsträsket ett tag, innan man når Rivieran!" och det är dumt att inte våga chansa. Så luta dig tillbaka och låt dig inspireras eller konfunderas av mina bilder och texter. Varmt välkommen! KRAM //Marika Visa alla inlägg av Marika