Det där med 10 år!

Alltså.

Han blir 10 år idag, min förstfödda underbaring. 10 år. Vart tog tiden vägen!?! 

Han var min första graviditet och jag mådde fantastiskt hela vägen fram till 42 +2 veckor. Efter två hinnsvepningar och tre dygns värkarbete, två sugklockor (som släppte och inte fungerade), två sköterskor som hängde på magen och gled med sina foppatofflor över golvet för att få fäste, en sköterska som flög in i metallbordet när sugklockan släppte (minns fortfarande ljudet av metall som klingar) och en stabil barnmorska som satte snabb lokalbedövning , förklarade för mig att det stod en läkare utanför och väntade OM det skulle bli akut, tog fram saxen och klippte och så en krystvärk och så kom Han. Klockan 22.22. Med navelsträngen runt halsen, utan skrik och medtagen. De höll upp honom framför mig och sprang sedan ut till läkaren.

Jag visste att han levde, för mitt hjärta kände det. Jag visste att allt skulle går bra, min själ hade berättat det. Jag visste att han strax skulle ligga vid mitt bröst, för ljuset skulle visa honom vägen.

I en och en halv timme låg han vid mitt bröst och mitt hjärta blev större för var minut som passerade. I ögonblick, efter ögonblick, i en stund som varade en livstid. Där och då förstod jag meningen. Varför jag fötts. Vad jag gått igenom i livet för att en dag möta honom och ge mitt allt för att se honom växa. Till den han är idag.

Min älskade Underbaring. Du är ljuset, kärleken och evigheten i min själ, hjärta och sinne. Med dig började min inre resa och jag lär mig fortfarande än idag att känna mig själv bättre genom dig.

Så lika, men olika. Så högsensitiva, starka och sköra på samma gång.

Genom livet går vi, du och jag till vägs ende. I detta liv, i nästa, och för alltid. Tack för att du valde mig.

// Mama

Pssssssssssssst……. Morgonen i bilder. Jag och mina fyra pojkar. Min flock. Oändlig kärlek ♥

Författare: Marika

Välkommen till min feelgood-eller-feel-precis-vad-du-vill-blogg! Jag som skriver är obotlig inredningsnörd, en smula inredningsstörd, en obotlig optimist realist, hon som vågade hoppa, som vågade falla och hon plocka upp sig själv igen. Jag känner för mycket hela tiden och stolt HSP-are, mor till fyra underbaringar, sambo och fästmö med en förkärlek till livets djup och vardagspsykologi. Lever efter "Ibland måste man trampa runt i bajsträsket ett tag, innan man når Rivieran!" och det är dumt att inte våga chansa. Så luta dig tillbaka och låt dig inspireras eller konfunderas av mina bilder och texter. Varmt välkommen! KRAM //Marika Visa alla inlägg av Marika