Alltså.
Det där med att jag är en livsnjutare och julnörd av rang har väl knappast kunnat undgå någon. Å julen är livsnjutarens högtid!! Sannerligen!!!
Iallafall om man, som jag, har ynnesten i livet att förknippa julen med glädje, trygghet och värme. Å så en massa kärlek, god mat och klappar. Men. Mitt i allt jul-prepp och nostalgi stinger det allt till där inne, djupt någonstans i hjärteroten. Å det där stinget gör sig alltid påmind när jag är som tryggast. Å jag stillar min tanke med att se till att vara i nuet, med dem jag älskar. Kramar dem lite extra.
Å just där, i trygghetens varma famn, låter jag stinget bränna till, kännas ända in i märgen. Jag låter hjärtat krampa, pulsera och trycka ut alla känslor som översvämmar mitt nästa andetag och låter känslofloden översvämma varenda cell i min kropp, för att till slut sakta ebba ut till en enda stor tacksamhets-käftsmäll.
Å jag tänker stilla.
Ack du lilla barn, som på jorden lider, som orättvisan i livet var dag strider. Som somnar rädd, blöt och kall till en beckmörk vinternatt utan stopp, utan att veta om du till morgondagens ljus ska vakna opp. Ack du lille barn som kämpar mot livet varje dag, jag önskar att du hade fått en lika trygg bakgrund som jag. I mitt hjärta jag värmer och vaggar varenda litet barn till sängs inatt och låter dem känna att de för just mig är livets skatt. Jag kan inte rädda dig mot mörkret i natt, du lilla barn, men jag kan överföra värme och kärlek ut i universums oändliga garn. Du vet ens ej att jag på denna jord står, men det är just för dig ikväll, som jag fäller en tår.
Var tacksam för det du har i livet. Alltid.
KRAM
// Inredningsfrun