Det där med provrumsångest!

Alltså.

Dagens inlägg har noll att göra med dagens bilder. Men så blir det förvisso ganska ofta här inne hahahaha…

Iallafall.

Idag tänkte jag prata lite grand om det här med provrumsrumsångest. För det slog mig plötsligt, att jag inte drabbas av den lika ofta längre. När jag var yngre var provrum alltid en skräckblandad förtjusning. Liksom lite hopp om att de skulle bli Clark Kent-effekten. D.v.s att man går in som en helt vanligt person, men man kommer ut som en Superwoman – redo att ta sig an världen i sin nya outfit. Men. Effekten var dock alltid det motsatta. Speglar överallt som liksom förstorade upp allt som man ville skulle vara litet och förminskade allt som man ville skulle vara stort. Alltid platt och statiskt hår av allt som man drog över huvudet när man provade och alltid, alltid ploppade det upp någon finne precis när man stod där  inne i operationsljuset som finns i provrummen. Å aldrig såg plaggen så där smashing ut som på bilderna. Det blev alltid platt fall. Alltid.

Å nu i efterhand vet jag ju att det inte handlade om varken att plaggen inte passade (för det gjorde de ändå oftast) utan provrumsångesten skapade jag helt själv. Mina tankar om mig själv i jämförelse med alla andra, skapade de där elaka tankarna om mig själv. För egentligen såg jag ju varken mer eller mindre ut som alla andra, men någonstans är ju längtan till att passa in så stor, att den till och med skapar ångest kring sin egna kropp. Så till slut bara slutade jag tänka. Gjorde provrummet till neutral mark där jag bara skulle besöka för ett mål – hitta ett plagg som jag gillade i en storlek som passade mig.  Istället för att inspektera alla skavanker, hål och gropar så lyfte jag det som jag tyckte kändes bra just för stunden ”bra hy idag” eller ”den här färgen framhäver mina ögon” och stod aldrig kvar längre än nödvändigt i provrummet.

Å idag, tre barn senare, dyker provrumsångesten inte upp lika ofta. Dels för att jag vet när det är ”läge” att gå in i ett provrum d.v.s inte när jag har PMS, är stressad eller är låg. Då blir utgången oftast jättedålig d.v.s jag kommer inte ut som Supewoman efter att jag provat ett plagg. Går jag däremot in i ett provrum utan en massa måsten och bara för att den där tröjan skulle vara skitsnygg till mitt hår, tja, då går jag in som Clark Kent och kommer ut ur provrummet som Superwoman. Å allt handlar om min tanke om mig själv. Vad jag väljer att tänka om mig själv. Det är inte så att alla de där negativa tankarna inte finns kvar i mitt huvud, för det gör de, utan jag väljer att lyfta fram de bra sakerna och väljer att peppa mig själv med dem istället för att peppra sönder sinnet med självförakt.

Så. Paradoxen är ju ändå ganska rolig. När jag var ung, vältränad och inte så rynkig, tja, då mådde jag som sämst kring min självbild. Idag, inte purung längre, inte varit i närheten av ett gym på femton år och tre kids senare så är min känsla kring min kropp på topp. För. Jag väljer att den ska vara det. Å dagar som den inte är på topp undviker jag helt enkelt provrum och speglar. As simple as that :D!!!

Hur känner du inför provrum? Ångest? Å köper du också ibland hem kläder utan att pröva, bara för att slippa dem?

KRAM

// Inredningsfrun och mamativist

Författare: Marika

Välkommen till min feelgood-eller-feel-precis-vad-du-vill-blogg! Jag som skriver är obotlig inredningsnörd, en smula inredningsstörd, en obotlig optimist realist, hon som vågade hoppa, som vågade falla och hon plocka upp sig själv igen. Jag känner för mycket hela tiden och stolt HSP-are, mor till fyra underbaringar, sambo och fästmö med en förkärlek till livets djup och vardagspsykologi. Lever efter "Ibland måste man trampa runt i bajsträsket ett tag, innan man når Rivieran!" och det är dumt att inte våga chansa. Så luta dig tillbaka och låt dig inspireras eller konfunderas av mina bilder och texter. Varmt välkommen! KRAM //Marika Visa alla inlägg av Marika